Daniel Forslund är före detta regionråd i Stockholm (L) med ansvar för innovation och digitalisering. Han har också varit ordförande i SKR:s beredning för digitalisering. Nu arbetar han som senior rådgivare och utvecklingsansvarig för bland annat digitalisering och innovation vid Vårdföretagarna. Vi ställde fem frågor till Daniel om hur han ser på vårdens digitalisering framåt.
Vilka är de största utvecklingsområdena du ser framåt inom vårdens digitalisering?
– Ett stort utvecklingsområde är vårdens interna stöd – att man behöver en bättre digital arbetsmiljö för de anställda. Där är majoriteten av regionerna igång med stora projekt för att antingen byta ut eller uppgradera sina journalsystem, eller bryta ut sina informationsmiljöer i delar eller moduler. Detta arbete behöver gå i mål de kommande två-tre åren och är en förutsättning för det större digitala skiftet, säger Daniel Forslund.
Han nämner automatisering av informationsflöden som ett annat viktigt område och menar att moderna grundsystem också löser själva grunddatalagringen på ett nytt sätt, vilket gör att man kan jobba med inrapportering till myndigheter från utförare till beställare på ett helt annat sätt än idag.
– Kopplat till det behövs det också investeringar i den digitala infrastrukturen, inte bara i stödsystemen rent praktiskt i vården, utan också i den infrastruktur som binder samman kommun, region och myndigheter. Det handlar inte bara om en fysisk infrastruktur utan också en logisk sådan, med standarder och regelverk som knyter ihop olika IT-system så att data kan utbytas på ett bra och säkert sätt, menar Daniel.
Ett sista område är fortsatt digital tillgänglighet för patienter. Att bygga vidare på de framsteg som har gjorts de senaste åren och att möjliggöra att patienter erbjuds de mest lämpliga kontaktvägarna beroende på den givna situationen.
Hur tänker du kring behovet av öppna system och standarder?
– Jag tror att det är helt avgörande för all utveckling i sektorn att värna både en mångfald av vårdgivare och en mångfald av IT-system som kan leverera de lösningar som vården behöver. Man kan inte tro att en enda leverantör kan lösa hela uppgiften gentemot sjukvården. Säg att en journalsystemsleverantör eller en IT-leverantör skulle få monopol på alla svenska vårdgivare och alla regioner – det skulle snabbt bli otroligt dyrt, leda till noll utveckling och en hög prislapp, eftersom det inte finns några incitament att då driva utveckling, säger Daniel.
Han menar att det istället behövs en standard som gör att man kan tillåta en mångfald av olika system, stora som små applikationer, stödsystem och lösningar som behövs inom olika delar av sjukvården. Så att varje vårdgivare kan skräddarsy sin lösning.
– Du ska kunna ha en lösning som är anpassad för ett stort universitetssjukhus, och en annan typ av IT-miljö för den lilla vårdcentralen eller för en specialistverksamhet eller liten privat vårdgivare som inte har pengar eller möjlighet att köpa in ett stort system. Alla system behövs och måste kunna vara kompatibla, menar Daniel.
Daniel framhåller att gemensamma principer och standarder för informationsbyte gör att man också kan lösa frågan kring informationsgapet mellan olika huvudmän och utförare – mellan kommun, region, myndighet. De gör också att man kan bibehålla konkurrensen av olika vårdgivare som vill bedriva vård, jämte olika innovativa företag som vill tävla om att erbjuda den bästa lösningen för olika delar av sjukvårdens system.
– Då kan vårdgivaren vara trygg med att oavsett vilket system de köper in, eller om det kommer en ny applikation som inte fanns för några år sen, så kan de koppla in det i nuvarande system, och att det faktiskt funkar tillsammans. Dessa gemensamma standarder löser också många av de samarbetsproblem som finns idag. Oavsett vad jag som patient väljer så kan jag vara trygg med att min information följer mig, säger Daniel.
Hur tror du att man bäst motverkar olika ”stuprör”?
– Dålig informationsdelning är stuprörens bästa vän. Jag tror att man ska röra sig mot en mer samlad datalagring, alltså att ha en full frihet för utförarna att välja IT-system för beslutsstöd och dokumentation, men att allting ska bygga på en mer gemensam lagringsstruktur. Man kan inte låsa in regionerna till ett leverantörsspecifikt format eller system där all tillämpning måste ske på ett visst sätt. Då får du jätteproblem när du ska hantera eller föra in ett nytt system, till exempel. Data måste kunna föras vidare in i ett nytt system, eller till en ny vårdgivare, säger Daniel.
Hur kan man anpassa förutsättningarna för vården så att verksamheterna kan digitaliseras utifrån olika behov och förändringsförmåga?
– Dagens avtal- och ersättningsmodeller bygger på en gammal logik där vården är en fysisk plats som alltid besöks på samma sätt, utan att ta hänsyn till patientens olika behov och önskemål. Nya lösningar måste bygga på att man som vårdgivare har en frihet att välja mellan fysiska besök, chatt, telefon, video eller att dela information i en e-tjänst. Det vill säga det man tycker passar bäst för patienten.
Vad vill du säga till sist?
– Att ha rätt attityd och ett nära samarbete mellan vårdgivare och leverantörer är viktigt för tjänste- utvecklingen inom vården, så att vårdföretagen kan utveckla lösningar över tid som hela tiden förbättras i kontakt med vårdens behov. Detta möjliggörs av fler partnerskap och samarbeten mellan vårdgivare, beställare och IT-leverantörer.
