Spelar det någon roll? Frågan präglade min tid som fysioterapeut inom den offentligt finansierade vården. Jag lämnade klinisk verksamhet på grund av den känslan. I dag reflekterar jag över det etiska dilemmat inom vården och vägen mot en mer patientcentrerad vård.
När jag arbetade inom den offentligt finansierade vården (både privat och regionalt drivet) kändes det oviktigt vilken kvalitet vården hade. Det är också en stor anledning till att jag inte längre arbetar som kliniskt verksam fysioterapeut. För känslan av att det inte spelade någon som helst roll om det jag gjorde faktiskt hjälpte min patient eller inte, krockade så hårt med anledningen till att jag blev fysioterapeut.
Men det kan ju inte stämma tänker ni, det måste varit du som missuppfattat, klart att det viktigaste inom vården är att man levererar högkvalitativ vård! Jag håller med, det borde vara så. Men det som förmedlades till mig och mina kollegor handlade bara om mängden besök vi hann med på en dag och vilken typ av besök som gav mottagningen bäst betalt. Vad jag sen gjorde under dessa besök, det var ingen som brydde sig om. Men jag brydde mig. Jag blev ju fysioterapeut för att kunna hjälpa andra. Men eftersom ersättningsmodellerna inte gav utrymme för att bedriva högkvalitativ vård, så fick jag helt enkelt ta bort mina pauser, slänga i mig lunchen under tiden jag skrev förmiddagens journaler och sedan skriva resterande journaler efter arbetstid. Oh yes, det ledde mig rakt in i väggen!
Jag är en person som alltid har tyckt om att arbeta och som trivs bäst när jag har fullt upp. Men den etiska stressen av att inte hinna med att leverera den kvalitet jag visste att jag kunde, den klarade jag helt enkelt inte av efter några år. Och till slut bytte jag yrke.
Jag jobbar fortfarande med vården, men inte i den. Idag handlar mitt dagliga arbete om att skapa förutsättningar för att de som arbetar i vården ska kunna göra det som de allra flesta hade som dröm när de sökte sig till yrket: att hjälpa patienter att må så bra som de bara kan, utifrån sina egna förutsättningar och önskemål. Tyvärr upplever jag att de som arbetar inom vården idag själva många gånger har glömt vem man är till för, eftersom man har så fullt upp med att överleva sin arbetsdag. Men också för att man aldrig "mäts på" eller får återkoppling på frågorna "vilken kvalitet på vården levererade jag?" och "hur upplevde patienten vården hen fick?", utan endast på antalet patientbesök och hur mycket pengar det genererat till verksamheten.
Det finns ett konkret exempel, där vi på Visiba försökte hjälpa till att införa ett mer patientcentrerat arbetssätt för patienter som befinner sig i gråzonen mellan primärvård och specialistvård. Det finns nya flöden framtagna där primärvården och specialistvården kan samarbeta kring dessa patienter på deras villkor. Där köer kan kortas, patienten slipper resa och får vara involverad i sin egen vård. Personalen får kunskapsutbyte, samtidigt som administration minskas genom att patienten får göra en del av arbetet själv. Visst låter det bra?
Det fastnade dock i att det nya sättet tog lite längre tid än en enkel telefonkonsultation läkare emellan. Det var dock snabbare än ett mottagningsbesök. Men det fick man bättre betalt för, så då kunde man lika gärna fortsätta med dem som innan. Att det är evighetslånga köer till mottagningsbesöken, att de flesta av de som kommer på dessa besök hade klarat sig ypperligt med en digital konsultation, och att det inneburit många fördelar för patienten och dess anhöriga spelade inte så stor roll. Det viktigaste var att man fick bra siffror i statistiken på de parametrar som verksamheten alltid har följts upp på.
Johan Magnusson och Thomas Lindroth lyfter i sin bok Offentlig sektors digitalisering (2023) någonting de kallar för styrningsarvet, där de bland annat berör det här med vad man följs upp på. De menar att detta måste förändras och förbättras, för att vi ska kunna uppnå den digitala transformation som vi vet måste till.
Jag är helt övertygad om att alla som börjar arbeta inom vården gör det för att man vill hjälpa andra, men att detta lätt tappas bort, av förklarliga skäl, på vägen. Så min fråga till er därute är: vilka incitament tror ni behövs för att man inom sin verksamhet ska skapa drivet för att prioritera verksamhetsutveckling med patienten i fokus?
Anna Zetterlund
Specialist på digital transformation på Visiba
1. Magnusson och Lindroth (2023) Offentlig sektors digitalisering, Adda Kompetens