I denna artikel vill jag diskutera värdet av offentlig sektor, och varför det är så svårt att involvera invånarna?
Efter att ha läst boken "Offentlig sektors digitalisering" av Johan Magnusson och Tomas Lindroth väcktes tankar om offentlig sektors egentliga värde. Varför finns offentlig sektor och lever den upp till förväntningarna?
Offentlig sektor levererar tjänster, men enligt Magnusson och Lindroth (2023, s. 63) uppstår värdet först vid användningen av dessa tjänster. Det är i förälderns kontakt med lärare via lärplattformen eller patientens avstämning med sjuksköterskan som välfärden skapas.
Min tolkning av detta är att syftet med offentlig sektor är att finnas till för sina invånare när de behöver det. Att stötta och hjälpa dem, där de befinner sig i livet. För mig blir det då naturligt att när vi ska förändra något, så ska vi alltid göra det med invånaren i fokus. Med ett så kallat utifrån och in-perspektiv. Är det så man pratar inom offentlig sektor idag? Nja. En del gör det. Men de populäraste orden upplever jag är: patientcentrering, tidiga insatser och nära vård. Krockar då dessa? Absolut inte, är min åsikt.
Ska vi kunna leverera en personcentrerad, nära vård och möta invånarna innan problemen uppstår, är jag helt övertygad om att vi måste arbeta på ett sätt som utgår från invånaren. Att möta dem där de befinner sig i livet, och arbeta med perspektivet utifrån och in.
Vi måste ställa oss frågan: på vilket sätt vill invånaren få kontakt och hjälp? Hur kan vi möta dem på bästa sätt, och givetvis på ett sätt som fortfarande är hållbart för de medarbetare som levererar tjänsterna inom offentlig sektor?
Ofta nämns en ökad tillgänglighet som ett sätt att möta invånares behov på, vilket får många medarbetare inom offentlig sektor att se rött. Hur sjutton ska vi öka tillgängligheten när vi redan nu springer ihjäl oss och ändå inte räcker till?
Min syn på tillgänglighet handlar inte om att man inom offentlig sektor förväntas svara på icke akuta ärenden dygnet runt, det handlar mer om att leverera en känsla av att jag som invånare kan komma i kontakt med offentlig sektor när jag behöver den. Att den inte är en sluten borg som beslutar om när jag behöver hjälp och får ta kontakt.
Ett sätt att öka känslan av tillgänglighet, utan att behöva springa fortare, är att faktiskt involvera invånaren i sitt eget ärende. På det sättet kan invånarna faktiskt avlasta medarbetarna och göra en del av jobbet själva. Vilket även bidrar till värdet som offentlig sektor skapar. Det finns flertalet rapporter som visat på att invånare faktiskt vill få möjlighet till det.
Det låter ju toppen! Invånarna blir nöjda när de får vara en del av sitt eget ärende och medarbetarna blir avlastade! Då är det väl bara att köra på? Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Är det något jag upplevt i min roll som transformationsspecialist, så är det just motståndet till att öppna upp och släppa in invånare att vara en del av processen. Varför är det så? Självklart finns det förmodligen många olika svar på denna fråga, och jag har mina tankar, men jag är väldigt nyfiken på att höra dina. Varför är det så svårt att involvera invånarna och låta dem bidra till värdet offentlig sektor levererar?
Tveka inte att höra av dig!
Anna Zetterlund
Specialist på digital transformation på Visiba
anna.zetterlund@visibagroup.com
1. Magnusson och Lindroth (2023) Offentlig sektors digitalisering, Adda Kompetens